Från celloglöd till dansfest

Den eklektiske traditionalisten Saint-Saëns

Den franske kompositören Camille Saint-Saëns nästan sekellånga liv sammanföll med en period av exceptionell musikalisk spännvidd: han föddes några år efter Beethovens död, och vid sin egen stavades de nya fixstjärnorna Stravinsky, Schönberg och Bartók. Men Saint-Saëns höll fast vid sina ideal – romantiken och klassicismen – och snarare än att utveckla ett tydligt eget tonspråk försvarade han traditionen. Han såg sig som eklektiker, för honom handlade hans konst mera om att sammanfoga och anpassa än att bryta nya och originella vägar: ”Det må vara en stor brist, men jag kan inte ändra på den: man kan inte omforma sin personlighet”. 

”Det må vara en stor brist, men jag kan inte ändra på den: man kan inte omforma sin personlighet”. 
– Camille Saint-Saëns

I Cellokonsert nr 1 förenar Saint-Saëns effektivt soloinstrumentets lyriska, dramatiska och virtuosa kvaliteter med en utsökt orkesterinstrumentation. Direkt i starten av första satsen, Allegro non troppo, presenterar cellon inledningstemat, en kaskad av toner i virvlande arabesker. Ett andra kontrasterande tema följer, och snart flödar ett musikaliskt samtal mellan orkestern och solisten. Sordinerade stråkar inleder den korta andra satsen, Allegretto con moto, en graciös menuett med en solokadens för cellon. Så smyger träblåset in konsertens öppningstema och finalen, Tempo Primo, tar sin början. Efter en gradvis dynamisk uppbyggnad gör cellon entré och leder vidare till ett nytt tema med element från de tidigare satserna. Tempot ökar och moll blir till dur innan den magnifika avslutningen. Konserten rönte stor framgång redan vid uruppförandet 1873 och räknas som ett portalverk inom cellorepertoaren.

Bacewicz – självklar på den senmodernistiska musikscenen

Traditionalisten Saint-Saëns står i skarp kontrast till den polska komponisten Grażyna Bacewicz. Hon betraktade musik som en självständig konstform som visserligen hämtar inspiration från det förflutna, men som omtolkas i enlighet med hur det moderna musikaliska språket förändras. Rotad i neoklassicism och polsk folklore utvecklade hon med tiden ett alltmer personligt musikaliskt språk där hon använde kontrasterande tematiska strukturer, glissandon och upprepade tonmönster. Med sin egensinniga röst har Bacewicz en självklar position på den internationella senmodernistiska musikscenen.

I Musica sinfonica in tre movimenti uppstår ständigt nya klang- och rytmvärldar. Den dramatiska inledningen av första satsen, Tesi, kastar oss rakt in i ett kompromisslöst musikaliskt landskap. Atmosfären i Dialogo är sorgsen, ibland rentav ångestskapande.  Trots satsens titel pågår inget konkret samtal, utan varje instrument talar snarare med sin egen ensamma röst. Repliker bryts som om de inte förväntade sig ett svar. Den dansliknande sista satsen, Gioco, är rytmisk, färgstark och full av överraskningar.
Verket uruppfördes vid en konsert med nyskriven polsk musik i Stockholm 1965. Bacewicz rapporterade: ”I Stockholm /—/ möttes den polska musiken av stor succé. De har en tradition där, att stampa med fötterna samtidigt som de klappar, om de tycker om en komposition. Och efter mitt stycke, och även andras, var det en massa golvstampande.”

Dvořáks internationella genombrott

Antonín Dvořák beskrev sig själv som en ”enkel tjeckisk musikant”. Sedan barnsben var slavisk folkmusik djupt förankrad i honom, och den kom att fungera som klangbotten och inspiration för alla hans kompositioner. Böhmen och Mähren var vid Dvořáks tid en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och att använda folkliga idiom i sin musik blev hans sätt att uttrycka sitt lands karaktär och hävda den egna identiteten i ockuperat land.

Dvořák var tämligen obekant i vidare musikkretsar då han 1875 tilldelades österrikiska statens kompositionsstipendium. En av jurymedlemmarna, Johannes Brahms, skrev i ett brev till sin förläggare Fritz Simrock att Dvořák var ”… en mycket begåvad man. Dessutom är han fattig! Ber dig att tänka på det!” Simrock, som några år tidigare gjort finansiell dundersuccé då han gav ut Brahms Ungerska danser, lyssnade och beställde 1878 en samling om tio Slaviska danser av den unge tonsättaren. Uppdraget passade som hand i handske och Dvořáks inspiration flödade. Han använde teman och citat från böhmiska och mähriska dansmelodier, men snarare än att presentera olika dansformer ville han lyfta fram folkmusikens själ. Verket publicerades samma år, och Simrock kunde snart konstatera ytterligare en stor försäljningsframgång. Inom några månader framfördes de slaviska danserna i Dresden, Hamburg, Berlin, Nice, London och New York. Dvořák slog igenom över en natt, och hans internationella karriär var ett faktum.

Gardolińska & Koranyi

Konsertens dirigent Marta Gardolińska, som är en stark förespråkare för sitt hemland Polens repertoar, har hela världen som arbetsplats. Svenske cellisten Jakob Koranyi framträder i sin tur som solist och kammarmusiker tillsammans med världsledande orkestrar och musiker.
 
Text: Elisabet Ljungar