Musik till åminnelse

Att leva är att överleva

Skapelsens kretslopp har ockuperat människors tankevärld i tusentals år. Olika kulturer har genom historien förklarat och hanterat det här kretsloppet på olika sätt, med riter och ritualer, berättelser och vittnesmål som levt vidare över generationsgränserna. För dem av oss som lever i trygghet och säkerhet i dag är livet lätt att ta för givet. Men om vi lyfter blicken lite grann kan vi ana att våra liv fortfarande är de lyckliga undantagen som bekräftar regeln om livets förgänglighet: Den till synes orubbliga barriären mellan liv och död kan plötsligt och utan förvarning visa sig vara en tunn hinna.

Att leva är att överleva. Alla som haft möjligheten att bli vuxen har överlevt barndomen. Därtill har några av oss överlevt tragedier eller olyckor. Vi som överlever bär med oss röster av dem som inte längre är med oss, rester av dåtiden som blandas med samtiden – i det tysta när vi går genom våra liv, men högst påtagligt när vi minns dem som gått före oss. I den här konserten presenterar Radiokören och deras hedersdirigent Peter Dijkstra musik från fyra århundraden med olika perspektiv på avsked och tillbakablick, sorg och saknad.

Musik för vila i oroliga tider

Konserten ramas in av engelsk musik från tidigt 1900-tal, av två tonsättare som växte upp med inspiration från Tyskland. Hubert Parry lärde sig älska Bach och Mendelssohn under sin uppväxt. När han senare upptäckte Wagner färgade det hans tonspråk, som i början av hans karriär betraktades av en del kritiker som lite väl radikalt. Efter sin död mindes Parry av vissa snarare som lite präktig och oklanderligt prydlig. Men hans dotter Dorothea satte ner foten i en insändare i tidskriften The Musical Times 1956: ”Min far var den mest naturligt okonventionella man jag har känt.”

Dotterns beskrivning av fadern som en radikal fritänkare som ogillade våldsförhärligande kan vara svår att förena med Parrys mest kända verk, den patriotiska sången Jerusalem. Men Parry tillägnade sången den engelska rösträttsrörelsen, som han och hans fru sympatiserade med. De sex motetterna i Songs of Farewell skrev Parry samma år, 1916, under första världskriget. Flera av hans studenter vid Royal College of Music hade stupat eller skadats. Sångerna speglar både sorgen över att personer i Parrys närhet ryckts bort och besvikelsen över kriget mot landet vars musik han älskat hela sitt liv.

Till samma generation hör Edward Elgar, i dag mest känd för sina Enigmavariationer och den första Pomp and Circumstance-marschen. Elgars stora kantat Gerontius dröm, komponerad år 1900, bygger på dikten med samma namn av kardinal John Henry Newman. Även They are at rest, skriven nio år senare, är en tonsättning av en Newman-dikt. Texten frammanar bilden av själar i himmelsk vila, omgivna av änglars sång. Av diktens tre strofer tonsatte Elgar den första och sista, som åberopar just vilan och friden som väntar efter jordelivets slut.

Att tro eller inte tro

Johannes Brahms var inte en djupt troende man. Till sitt av både publik och kritiker älskade Ein deutsches Requiem valde han texter utifrån deras symboliska tyngd, inte utifrån en egen tro. Själv betraktade han det som ett humanistiskt verk; att det dessutom var kristet handlade mer om att kristendomen var en del av Brahms kulturella hemvist. Icke desto mindre valde Brahms omsorgsfullt själv ut de bibeltexter som han sedan tonsatte, ur båda testamenten och ur tilläggen till Gamla testamentet, de så kallade apokryferna.

Till motetten Warum ist das Licht gegeben dem Mühseligen?, ”Varför ges dagens ljus åt den plågade?”, från 1877 valde Brahms citat ur tre bibelböcker som han även plockat ur till sin dödsmässa drygt tio år tidigare: Jobs bok, Klagovisorna och Jakobsbrevet. Vart och ett av citaten har Brahms tonsatt på olika sätt: Det första i klassisk flerstämmighet med fugerade partier, det andra som en mjukt böljande kanon och det tredje med drag av båda de två första. Likt Bach före honom avslutar Brahms motetten sedan med en flerstämmig sättning av en gammal luthersk kyrkovisa.

Johann Sebastian Bachs motett Komm, Jesu, komm är däremot, som av en händelse, en av hans motetter som inte avslutas med en kyrkovisa. Bach kallade den avslutande delen för ”aria”: musiken är friare och mer komplex än till exempel avslutningen i Brahms verk. Huvuddelen av motetten är uppdelad i tre avsnitt, enligt hur texten – hämtad ur en dikt av 1600-talspoeten Paul Thymich – utvecklas. Det tungsinta första avsnittet övergår i ett kort, lite raskare mellanparti över texten ”kom, jag skall överlåta mig till dig”, ”Komm, ich will mich dir ergeben”, och sedan till en menuettlik avslutning över texten ”du är den rätta vägen, sanningen och livet”, ”Du bist der rechte Weg, die Wahrheit und das Leben”.

Med hela musikhistorien på sin palett

Om man går igenom den slovenska tonsättaren Nana Fortes verkförteckning märks en tydlig förkärlek för den mänskliga rösten – ungefär hälften av hennes verk är skrivna för kör. I januari 2026 beskrev Sydvästtyska radion hennes musik i ett reportage som att den ”ibland tycks samla hela musikhistoriens samlade estetik”. Två dirigenter med nära koppling till Radiokören är också goda ambassadörer för Fortes musik: körens första gästdirigent Krista Audere – och Peter Dijkstra.

Miserere mei, med text ur botpsalmen ”Förbarma dig, Gud” ur Psaltaren, beställdes av Bayerska radions kör och Peter Dijkstra och uruppfördes av dem 2023. Ur herrstämmornas djup stiger en enkel melodi, harmoniserad ömsom i brahmsk anda, ömsom mer i likhet med samtida, i synnerhet baltisk och skandinavisk, körmusik. Fortes musik följer elegant den dramatiska kurvan i texten med tilltagande kontrapunktik när det tjänar berättandet.

Libera me från 2003 klingar mer utpräglat modernt, med skavande kromatik, kraftfulla utbrott och mer invecklad stämföring. Fortfarande tjänar musiken texten, som är hämtad ur den katolska dödsmässan och även återfinns i exempelvis Gabriel Faurés Requiem. Till skillnad från Faurés vemodiga tonsättning är dock Fortes tolkning mer passionerad och uppfordrande. Men i slutet av bönen – ”och låt det eviga ljuset lysa över dem”, ”et lux perpetua luceat eis” – öppnar sig himlen även i Fortes musik.

Text: David Saulesco