Recital med Janine Jansen & vänner

Tre tjeckiska trio

Bedřich Smetana, Antonín Dvořák och Leoš Janáček, portalgestalterna inom tjeckisk konstmusik, delade en stark kärlek till sitt nationella kulturarv. Under 1800-talet utgjordes Tjeckien av Böhmen och Mähren, och det var framför allt från dessa regioners folkmusik de tre tonsättarna hämtade inspiration och utvecklade sina olika kompositionsstilar. Smetana utgick ofta från nationella sägner, så till exempel i orkestersviten Ma Vlast – Mitt fädernesland – vari den berömda satsen Moldau ingår. Ett utmärkande drag hos Dvořák var hur han använde och vävde in tjeckiska dansformer i sina verk. Den banbrytande Janáček, en av 1900-talets mest originella operakompositörer, utvecklade en egensinnig stil som bland annat tog avstamp i den tjeckiska språkmelodin. Detta märks även i hans instrumentala tonsättningar, vilket ger dem ett mycket karakteristiskt musikaliskt uttryck.
Även på ett personligt plan är kompositörerna sammanlänkade: Dvořák, som åldersmässigt befann mellan de båda andra, var god vän med Smetana och blev så småningom Janáčeks mentor. De två stod varandra mycket nära ända fram till Dvořáks död, och Janáček kallade honom sin andlige gudfar.

Musik från den nya världen

I september 1892 anlände Dvořák till New York City för att leda och undervisa vid det nygrundade National Conservatory of Music. I Nordamerika inspirerades centraleuropén Dvořák av den afroamerikanska och ursprungsbefolkningens melodier, rytmer och harmonier, liksom av den amerikanska naturens skönhet.
Sonatin i G-dur för violin och piano blev färdig i december 1893, strax innan uruppförandet av Symfoni nr 9 ”Från den nya världen” i New York. Dvořák tillägnade verket sin dotter Otilie och sonen Toník. I ett brev till sin förläggare, Fritz Simrock, skrev han: ”Den är avsedd för ungdomar … men även vuxna borde kunna njuta av den…”
Första satsen är uppbyggd på ett mestadels pentatoniskt tema. I andra satsen använder Dvořák en melodi som han skrev då han besökte Minnehaha-fallen i Minnesota. Scherzots första melodi bär spår av både böhmisk och amerikansk folkmusik. I sista satsen hörs reminiscenser från symfoni nr 9 och stråkkvartett nr 12 ”Den amerikanska”.
 

En sonat skriven i krigets skugga

Först 1916, när hans opera Jenufa – uruppförd 12 år tidigare i Brno – hade premiär i Prag, fick den då 62-årige Leoš Janáček sitt internationella genombrott. Sin Sonat för violin och piano påbörjade han sommaren 1914, parallellt med operan Káťa Kabanová. Stämningen i Europa präglades då av en stark politisk oro, vilket i augusti ledde fram till första världskrigets utbrott. Enligt Janáček härrörde de ursprungliga idéerna till sonaten ur förhoppningar om en – ej realiserad – rysk invasion av hans hemland Mähren. Som övertygad russofil (efter ryska revolutionen 1917 ändrade han dock ståndpunkt) gick han i spänd förväntan. Även om verkets grundform förmodligen blev klar under 1914 arbetade han vidare med sonaten i sju år. Vid uruppförandet 1922 gjorde den stor succé. Första satsen, som inleds med ett kort dramatiskt solo i violinen, är komponerad i stram sonatform. Andra satsens utbroderade huvudtema är inspirerat av folkmelodier från Valakiet (i nuvarande Rumänien). Den scherzoliknande tredje satsen har motiviska kopplingar till operan Káťa Kabanová och avslutas med tre kraftiga ackord. I sista satsen kontrasterar en pianofigur som påminner om en dumka – ett slags ukrainsk folkvisa – mot violinens aggressivt rytmiska motiv, vilket sägs gestalta den ryska skottlossningen i fjärran. Janáček menade att pianots höga tremolon i slutet skulle spelas på ett mycket upprört sätt, eftersom de symboliserade den ryska arméns intåg i Ungern. Epilogen med sitt sönderfallande huvudtema är mörk och resignerad.

Till minnet av en dotter

”Till minne av vår äldsta dotter Bedřiška, vars ovanliga musikaliska talang gav oss sådan glädje; alltför tidigt ryckt ifrån oss av döden vid 4,5 års ålder”. Så lyder dedikationen till Trio g-moll från 1855 av Bedřich Smetana, kompositörens första mer betydande komposition. Hela verket präglas av ett stort allvar, och alla satser går i moll. Partierna i dur skapar kontrast men förändrar inte den mörka stämningen. Ett rapsodiskt fritt violinsolo presenterar huvudtemat i den intensiva första satsen, vars andra tema var den döda dotterns älsklingsmelodi. Det följande scherzot har två trio-delar: den första ömsint melodisk, den andra värdigt upphöjd. I sista satsen kontrasteras rytmisk och livlig energi mot en kontemplativ mellandel och leder så småningom in i en hymn liknande elegi. Man kan ana ringande kyrkklockor i pianostämman. Trion, som fick ett svalt mottagande vid premiären 1855, räknas numera som ett standardverk i sin genre.

Jansen, Thedéen & Kim

Som en del av sitt Artist in Residence deltar den nederländska Janine Jansen i kvällens konsert tillsammans med den internationellt erkände svenske cellisten Torleif Thedéen och sydkoreanen Sunwook Kim, som man kan uppleva på alla världens stora scener och som etablerat sig som en av sin generations mest hyllade pianister.

Elisabet Ljungar