Abonnentkonsert: Stillhet och äventyr

Musik för upptäcksfärd och ro

I säsongens abonnentkonsert möts naturens stillhet och människans inre landskap när Radiokören, Radiosymfonikerna och orkesterns egen oboesolist Bengt Rosengren leds av dirigent Julie Røssland i ett program där varje verk på sitt sätt speglar rörelse och vila.

Beethovens kör-ode med havstema

Konserten inleds med Ludwig van Beethovens körverk Meerestille und glückliche Fahrt, en tonsättning av Johann Wolfgang von Goethes dikter. De skildrar en sjöresa till Capri författaren var med om 1795, då havet först präglades av farlig stiltje innan vinden återvände och förde båten mot sitt mål. Beethoven fullbordade verket 1815, och tillägnade det senare Goethe. Det kan beskrivas som ett kör-ode med full symfoniorkester, en form som uppstod i slutet av 1700-talet i England.

I Meerestille und glüchliches Fahrt möter vi två kontrasterande tillstånd – först havets absoluta stillhet, en nästan existentiell paus där tiden tycks stå stilla. När vinden kommer bryts stiltjen, och musiken fylls av framåtriktad energi. Tonspråket rör sig från det statiska till det dynamiska, från kontemplation till handling, och speglar musikaliskt människans beroende av naturens krafter.

Dahlströms vaggvisa och sommarnattshyllning

I ett mer intimt uttryck följer två a cappella-körstycken av Greta Dahlström, Nu sprida de vita nätterna och Vaggvisa. Perspektivet förskjuts från det storslagna till det nära. Dahlströms musik bär en nordisk klang, där sommarens ljusa nätter får en drömlik lyster. I Vaggvisa blir rörelsen stilla och cirkulär, som en varsam pendling mellan vakenhet och sömn. Styckena framstår som speglingar av det inre livet, där tiden tycks vara upplöst.

Den finlandssvenska tonsättaren var verksam som pedagog, kompositör och dirigent för Åbo svenska damkör. Hon gjorde betydande insatser som arrangör och upptecknare av folkmusik, med tusentals visor och melodier dokumenterade. Nu sprida de vita nätterna till text av Arvid Mörne prisbelönades 1940, och Vaggvisa (1949) är skriven till text av Erik Blomberg.

Strauss klassicistiska oboekonsert

Efter denna förtätade lyrik träder oboen fram som solistiskt instrument i Richard Strauss oboekonsert i D-dur (1945). Verket tillkom i slutet av tonsättarens liv, i skuggan av andra världskriget, efter att den amerikanske soldaten och oboisten John de Lancie sökte upp honom och frågade den åldrande tonsättaren om han någonsin funderat på att skriva en oboekonsert. Strauss avfärdade först idén men återvände snart till den, och skapade ett av instrumentets mest älskade verk.

Konserten består av tre sammanhängande satser, och präglas av Strauss sena stil med transparent orkestersats och eleganta melodier. Många tycker sig höra en nyskapad Mozart i musikens ljusa och sångbara karaktär. Oboen bär en nästan oavbruten melodisk linje, där långa fraser ger musiken en känsla av kontinuerlig rörelse, samtidigt som samspelet med orkestern har kammarmusikalisk precision. Mitt i en orolig tid framstår verket som ett stilla efterord – återhållet, reflekterande och utan de dramatiska utbrott som präglat mycket av Strauss tidigare musik.

Svendsens imponerande ungdomsverk

Efter paus vidgas perspektivet i Johan Svendsens Symfoni nr 1 i D-dur (1867). Här möter vi en nordisk romantik, där naturen och en balans av struktur och lyrik ständigt är närvarande. Symfonin skrevs under studietiden i Leipzig, och visar tydliga influenser från Mendelssohn och Schumann i sin klassiska, fyrsatsiga form.

Verket genomsyras av ett nordeuropeiskt färgdrag i melodik och stämningar. Svendsen hämtade till exempel rytmisk inspiration från den norska folkdansen halling (en västskandinavisk folkdans i 2/4-takt eller ibland 6/8-takt som traditionellt dansas av män med ekvilibristiska sparkar och djupa knäböjningar), vilket ger musiken en underliggande vitalitet.

Första satsen öppnar kraftfullt, och etablerar en varm, fyllig klangvärld med tydlig melodisk ådra. Den långsamma satsen rymmer breda, sjungande linjer, medan scherzot är lätt och rytmiskt livfullt, med drag av Mendelssohns älvliknande tonfall. Till slut förenar finalen energi och elegans i en målmedveten framåtrörelse.

Symfonin markerar ett viktigt steg mot en självständig skandinavisk orkestertradition, en bro mellan den tyska romantiken och en framväxande nordisk tonvärld. Samtidigt är den ett imponerande ungdomsverk, som vittnar om Svendsens säkra känsla för form, klang och orkestrering.

Text: Andreas Konvicka