Emelyanychev tolkar Salonen & Schumann

Ett musikaliskt porträtt av nattens gudinna

Våren står för dörren och med den lövsprickningen. Men vi börjar i den ännu kylslagna natten. Esa-Pekka Salonens sjutton minuter långa orkesterstycke Nyx får äran att inleda. Nyx är namnet på nattens gudinna, en prominent spelare i den grekiska skapelsemytologin. Dotter till Mörker och Kaos är hon lika delar förkroppsligad natt som ett abstrakt väsen laddad med negativ kraft. Nyx är undflyende och samtidigt av avgörande vikt för världens framväxande. Inte undra på att hon inspirerat Salonen vars tonsättarpalett gärna premierar kontrastverkan och temperamentsfull dynamik. Här säger han sig dock ha velat utforska en mer flytande skuggvärld, inspirerad av Nyx många abstrakta skepnader – i somliga av de gamla texterna liknas hon vid en svepande dimma, andra gånger vid ett himmelskt membran. Salonen har också tagit intryck av ljusdunkelt måleri, där skuggan förstärker det belysta och tvärtom. Resultatet är ett suggestivt stycke musik, som på sedvanligt salonenskt vis alternerar mellan det sinnligt närgångna och det flexande muskulösa. Mörkt men också jublande, kraftfullt men också ömsint – Nyx som skrevs redan 2011 bär omisskännligt sin skapares signatur. Maxim Emelyanychev, Radiosymfonikernas förste gästdirigent som här beträder pulten ges ett perfekt tillfälle att visa upp sin dynamiska bredd för stockholmspubliken.  

Son tolkar Lutosławski och Strauss

Stanislav Lutosławski Paganinivariationer, för piano och orkester skingrar de nattliga skuggorna med sin busiga charm. Utsökt cerebrala och hejdlöst lekfulla är de som klippta och skurna för koreanska världspianisten Yeol Eum Son, berömd för sin blixtrande teknik och sina känsliga och musikaliska Mozart-uttolkningar. Lutosławskis pigga men svårspelade Paganinivariationer från 1943, skrivna under brinnande krig, bildar en brygga mellan äldre tiders formfasthet och 1900-talets icke-tonala världar. Det är nästan som om samtidens larm läcker in i kompositionen. Det är dissonant, bråkigt och samtidigt alldeles genomlyst. Lek och allvar i sömlös sammanflätning.

Men SOn stannar inte där. Vi får följa med på ytterligare en pianoexkursion i mellankrigstidsrepertoaren. Richard Strauss tjugo minuter långa Burleske för piano och orkester är en sann raritet. Tråkigt nog allt för sällan spelad då det är ett enastående verk med alla, för Strauss typiska, kännetecken: den oantastliga formen, den melodiska finessen och inte minst den salta humorn. Släktskapet med Mozart som många ofta framhållit, går inte att ta miste på. Ytterligare ett stycke som alltså förenar äldre form med modernare innehåll, och ett uppvisningsverk för Yeol Eum.

Från skugga till gryning

Efter paus blir det åter orkestralt. Efter nattens skuggor tar en gryningsscen vid. Radiosymfonikerna under Emelyanychev spelar Robert Schumanns Symfoni ess-dur. Från början av tonsättaren kallad Morgon vid Rhen, en titel han sedermera avlägsnade från verket av rädsla för att verka oseriös. Epitetet ”den rhenska” har dock klistrat sig fast vid verket som skrevs under hejdlösa fyra veckor en sen höst 1850. Den är inspirerad av just den väldiga, vackra Rhen och av tysk folksång (återigen hör vi här inslag av burleskerier). Vid premiären blev den omedelbart omfamnad av såväl publik som kritiker. Schumanns lyriska egensinne gick inte att blunda för, löd konsensus. Och än idag är detta den av hans sammanlagt fyra symfonier som är mest omhuldad. En ljus och romantisk avslutning på en jublande konsert. En gryning. Ett förebådande. En längtan efter evig vår.

Edith Söderström