Lektioner i kärlek

Spansk gycklarkärlek

Programmet inleds, trots konsertens rubrik, med humor snarare än åtrå. Maurice Ravel skrev ursprungligen Alborada del gracioso som ett av fem stycken i sviten Miroirs för solopiano år 1905. Fjorton år senare arrangerade han om stycket för orkester. Bakom styckets titel döljer sig något av en motsägelse: en ”alborada” är en kärlekssång med anor från medeltiden, medan ”gracioso” i det här fallet inte har med elegans att göra utan hänvisar till en typ av gycklarkaraktär i klassisk spansk teater. Ravel har alltså skrivit narrens kärlekssång.

Stycket har tydliga spanska drag. Till exempel antyder Ravel klangen av den spanska gitarren i de hastiga tonupprepningarna, som är svårspelade på piano men tvärtom mycket lättspelade på gitarr. I styckets lugna partier anas det spanska i stället i tonspråket. Med rötterna i Ciboure nära gränsen till Spanien fick Ravel den spanska folkmusiken mer eller mindre med modersmjölken. Orkesterversionen är späckad med klanglig variation, från smattrande pizzicato och slagverk till virtuosa små trumpet- och träblåssolon. Ravel är en mästare på att utnyttja orkesterns möjligheter och Alborada del gracioso är inget undantag.

Tysk-koreanska klangfärger

Den tysklandsbaserade, sydkoreanska tonsättaren Unsuk Chins musik kan vara lätt att avfärda som en skrällande, oskön kakofoni. Att söka efter igenkännbara ackordföljder eller sångbara melodier i hennes musik är visserligen som att leta efter vatten i öknen. Men precis som sandens oformliga massa blottar de enskilda sandkornen på nära håll så belönas den som lyssnar aktivt och med öppet sinne på Chins pianokonsert med ett färgrikt kalejdoskop.

Flerfaldigt prisbelönade pianisten Bertrand Chamayou är hyllad för sina tolkningar och inspelningar av franska tonsättares musik, inte minst Maurice Ravel. Han har även ett stort intresse för ny musik och har återkommande samarbeten med ledande samtida tonsättare och dirigenter, däribland Barbara Hannigan.

Chins pianokonsert börjar hektiskt, irrande, kaotiskt. Men efter en dryg minut sänks tempot och det obegripliga sorlet blir, åtminstone nästan, begripligt. Chin jobbar med klangfärger och register för att skapa variation i stället för tonarter och melodier. Det här klangarbetet är särskilt tydligt i den långsamma andra satsen som tydligt präglas av olika skikt, olika lager av klanger som läggs till och tas bort i vad som skulle kunna liknas vid akvarellmusik. Tredje satsen beskriver Chin själv som en mosaik bestående av 30 olika, korta idéer. Fjärde och sista satsen börjar med ett lågt F, som sakta tas upp av orkestern. Efterhand väcks musikens inneboende rastlöshet igen och hetsiga stråkstämmor driver musiken framåt mot verkets explosiva avslutning.

Finländsk skapelsesång

Jean Sibelius bidrog med sin musik, inte minst de av nationaleposet Kalevala inspirerade orkesterverken, till finländarnas moraliska motståndskraft under förryskningskampanjerna som pågick från 1890-talet till februarirevolutionen 1917.

I tondikten Luonnotar skildras världsalltets skapelse, såsom den berättas i Kalevalas första sång. Mot ömsom murriga, ömsom häftigt sprakande orkesterklanger sjunger sopransolisten om luftens jungfru Ilmatar, en av naturens döttrar eller ”luonnottaret”. Trött på att drivas runt av vinden sjunker hon ner i vattnet, där hon blir havande, men efter sjuhundra år har hon ännu inte fött utan driver fortfarande ändlöst omkring. Ilmatar ber till himmelsguden Ukko: då kommer en havsand flygande, förgäves sökande en boplats.

Ilmatar reser sitt knä åt anden ur havets skum. Anden lägger där sju ägg och ruvar dem oförtröttligt. På den tredje dagen har det blivit så hett att Ilmatar skälver till. Äggen faller ner i havet och krossas, men de går inte förlorade. ”Vackert blev var bit förvandlad”, står det i texten: till jord och himmel, den ljusa solen och den klara månen, och slutligen – mot ett gnistrande klart Fiss-durackord i stråkarna – ”vad brokigt fanns i ägget blev förbytt till himlens stjärnor…”

Engelskt hovdrama

När den kanadensiska sopranen och dirigenten Barbara Hannigan förra året belönades med Polarpriset stod det bland annat i motiveringen om att hon är hett eftertraktad av andra ledande musiker i vår tid. Bland hennes återkommande samarbetspartner finns den engelske tonsättaren och dirigenten George Benjamin, som också leder konserten i Berwaldhallen. Hannigan har tidigare uruppfört de kvinnliga huvudrollerna i två av Benjamins operor: drottning Isabella i Lessons in Love and Violence och dessförinnan husfrun Agnès i Written on Skin.

Lessons in Love and Violence handlar om den engelske 1300-talskungen Edvard II:s regeringstid, specifikt om hur han vanskötte sina plikter, hans påstådda otrohet med adelsmannen Piers Gaveston och hur hans försmådda hustru Isabella konspirerade för att avsätta honom. Utdraget ur operan som framförs här består av sex korta instrumentala mellanspel och en av Isabellas tidiga arior i operan, efter att hon hört vittnesmål om hur Gavestons extravaganta livsstil och kungens ointresse utarmar folket och inser att något drastiskt måste göras för att inte misstro och ilska skall splittra riket.

Baskisk festmusik

Programmet avrundas med ännu ett spanskinspirerat verk av Ravel, komponerat vid samma tid som originalversionen av Alborada del gracioso för solopiano. Orkesterverket Rapsodie espagnole är likt Unsuk Chins pianokonsert så tillvida att båda bjuder på en variationsrik orkesterpalett, men samtidigt väldigt olikt då Ravel både knyter an till iberisk folkmusik och använder ett tydligt återkommande motiv som binder ihop verkets fyra satser: det fallande fyratonsmotivet som utgör stommen i den suggestiva inledande satsen, Prélude à la nuit.

De två korta mittensatserna, Malagueña och Habanera, är inspirerade av respektive folkdans, men musiken är snarare illustrativ än dansvänlig. Om inte annat så påminner kastanjetterna i den förstaoch tamburinen i den andra oss om den underliggande dansmusiken. Sista satsen, Feria, är döpt efter en typ av årliga stadsfester som arrangeras i Spanien och de baskiska delarna av Frankrike. I mitten av satsen återkommer tillfälligt det fallande fyratonsmotivet och första satsens kromatiska melodik, men satsen inleds och avslutas med humöret på topp nu när festen äntligen är i gång.

Text: David Saulesco