Radiokören sjunger Matres Orfiska hymner

Med ett program som knyter an till säsongens övergripande tema Rötter bjuder Radiokören, under ledning av Alexander Lüken, 2024 års vinnare av Eric Ericson Awards, på en musikalisk meditation över musikens förmåga att gestalta övergångar. Från rituella sånger till romantikens klangprakt och vår tids körklang utforskar konserten liv och död, ljus och mörker, det medvetna och det dolda.

Orfiska sånger

Centralt i programmet står verket Orphic Songs (2016) av den norske tonsättaren Ørjan Matre. Här möter vi fragment ur de orfiska rapsodierna och hymnerna sprungna ur det antika Grekland, texter som förbinder oss med en flera tusen år gammal religiös och poetisk tradition. Orfismen, knuten till den mytiske sångaren Orfeus, rymmer föreställningar om själens vandring, dödens mysterium och möjligheten till återfödelse. I dessa sånger framträder gestalter som Hypnos och Thanatos, vilkas väsen Matre utforskar genom ett klangspråk som är både skört och intensivt.

Matres musik rör sig i ett gränsland mellan det ceremoniella och det sensuella, och prologen öppnar som en anropande gest där rösterna tycks söka kontakt med ett fördolt vetande. I Hymn to Sleep fördjupas klangen till ett tillstånd av stillhet, medan Rite introducerar en mer fragmentarisk och rituell energi. I den avslutande Hymn to Death förtätas uttrycket ytterligare, och här blir kören ett medium för en uråldrig erfarenhet, där döden inte framstår som slutpunkt utan snarare som en tillfällig passage.

Strauss klara kväll

Mellan dessa nutida klangvärldar klingar körmusik ur den europeiska traditionen. I Der Abend för 16-stämmig a cappellakör av Richard Strauss, bjuds vi på en ljudmålning av skymningen. Strauss håller sig nära den tyske författaren Friedrich Schillers (1759–1805) text, och skiktar samman täta harmonier som ger kören en nästan orkestral roll, där varje stämma bidrar till helhetens färgrikedom. Sopranernas inledande höga, svävande ton bildar utgångspunkt för ett långsamt sjunkande ljus, där harmonierna gradvis fördjupas och mörknar. Kvällen blir här inte bara ett naturfenomen, utan en existentiell övergång mellan liv och död, från klarhet till kontemplation.

Lidholms modernistiska klangväv

Ingvar Lidholms Canto LXXXI bygger på en text av den amerikanske poeten Ezra Pound (1885–1972), och är ett av den svenska modernismens mest betydelsefulla körverk. Lidholm fascinerades av diktens moraliska kärna, dess uppmaning att genomskåda fåfängan. Pounds text ”träffade direkt” enligt Lidholm. ”Dess moralism var det centrala för mig, medan den estetiska aspekten, den språkliga aspekten, kom i andra hand.”  Han valde att tonsätta den engelska originaltexten med en stil som är både strängt organiserad och uttrycksfullt fri. Den seriella tekniken förenas med tonala hållpunkter i en transparent väv, där rösterna ibland framträder som enskilda linjer, och ibland samlas i täta klangfält. Resultatet är en musik som både analyserar och förstärker textens budskap, med en påtaglig och kännbar intensitet som stått emot tidens tand.

Rautavaaras första elegi

Även Einojuhani Rautavaara för oss in i ett existentiellt landskap. I Die erste Elegie med text av poeten Rainer Maria Rilke (1875–1926), förenas nordisk klanglyrik med en djupt filosofisk reflektion över människans utsatthet. Rautavaaras musik rör sig fritt mellan tonalitet och klangfält, där kören skapar en atmosfär av både närhet och avstånd. Liksom hos Matre och Lidholm står människans relation till det outsägliga i centrum, och trots sin tolvtonsteknik är Die erste Elegie ett klangrikt och förvånansvärt lättillgängligt verk. Det rör sig från mjukt pulserande ackord,genom växlande täta och transparenta texturer, ibland reducerade till bara några få röster eller en enskild solostämma. Mot slutet stannar musiken upp i ett mer statiskt uttryck, innan ett återkommande harmoniskt motiv leder fram till en lysande avslutning i C-dur, där texten skildrar musikens födelse i grekisk mytologi.

Verket är mycket tekniskt krävande. Omfånget ligger konsekvent i ytterlägena, särskilt för basarna, och exponeringen av stämmorna lämnar inget att gömma sig bakom. Därtill ställer solopartierna höga krav, även på mycket erfarna sångare. Rilkes berömda rad ”Varje ängel är fruktansvärd” pekar på hur det okända och större än oss själva både kan fascinera och väcka en känsla av oro. Die erste Elegie komponerades parallellt med och som en pendang till hans sjunde symfoni, med undertiteln ’Ljusets ängel’.

Text: Andreas Konvicka